Saker som är bra med USA
Min hemlängtan har gått över, även om saknaden efter alla där hemma alltid finns i bakhuvudet. Även om det inte finns något som är så bra som Sverige och Skåne, så har jag återigen börjat kunna se att det finns saker som är toppen här med. Det är till exempel ganska fint här när det är klart och man kan se husen på bergen bakom campus, när det ligger lite vår i luften och folk kör runt med rutorna nere och spelar sommar-musik (de kör förvisso allihopa som en påse nötter, men ändå) och folk är faktiskt himla trevliga. Så, idag blir det inte liten lista över saker som jag tycker om med USA:
1) De pratar engelska här. Låter kanske som en själklarhet och inget som är så kul, men det är faktiskt skojjigt. För det första har engelskan fler ord, så man kan liksom uttrycka mer exakt vad det är man vill säga utan att ta till långa förklaringar och utsvävningar (och tro det eller ej så kan även jag uppskatta detta). Man kan liksom låta fräsigare med färre ord på engelska, det blir lite mer slagkraft. Språket verkar mera flexibelt än svenskan, och det finns större utrymme för att använda nya ord och uttryck, eller till och med komma på egna. Dessutom är amerikanarna så pass öppna i sin inställning till saker att det inte finns lika snäva kategorier för hur man kan uttrycka sig som i svenskan. Man kan till exempel vara korrekt och professionell på många olika sätt, och likaså trevlig mot en bekant på många olika sätt. Kanske inte framgår så tydligt vad jag menar om man inte själv varit med om det och tänkt på det, men jag upplever det som att det finns fler variationer i sätt att utrycka sig i olika situationer som är lika ok, när det i svenskan kanske bara finns ett eller två sätt.
2) De har lukt-tvål på alla toaletter. Synd om alla allergiker, kul för mig som får lukta gott istället för sjukhus om händerna!
3) Ska jag våga nämna det? ja.. jag vågar: VÄDRET. (sen säger jag inget mer.. hi hi.. eller är det nu jag ta upp att jag låg ute i trädgården på en filt i solen och läste en bok i söndags? nää..det är för taskigt. Jag låter bli..)
4) Lyxiga magasin. De har så många fler specialinriktade tidningar att välja på, och de känns ofta väldigt lyxiga utan att vara så himla dyra. Tex har jag hittat ett som heter "diabetic living" som har massor med recept på god mat, och bilderna är hur läckra som helst. Annars när det ska var diabetikeranpassat så brukar inte direkt layout vara något som man spenderat tid och energi på. Kul att se något annat här!
5) Någon packar ner ens saker i påsar när man handlar. Man behöver inte stå där och känna sig stressad för att kassörskan är så himla snabb på att slå in nästa kunds varor innan man själv ens hunnit tänka mjölkförpackning, utan det finns en packare som ser till att det bara är för den som handlar att betala och sedan plocka upp sina färdigpackade påsar. Dessutom frågar de ofta ifall Mrs Kronfalt (alla verkar tro att jag är gift. David på Bancroft refererar alltid till Jens som "your husband". Det tar mig ett par sekunder innan jag fattar vem han snackar om, varje gång ) behöver hjälp med att bära ut sakerna till bilen. Jag brukar bara tacka nej, och inte tillägga att jag kör en Peugeot mountainbike (det är faktistk en Peugeot) och att det skulle vara svårt för dem att hjälpa mig att lägga mina påsar i det icke-existerande bagaget...
Och på tal om att handla har jag denna veckan korat en ny vinnare i den trots allt ständigt närvarande kategorin "därför är USA så efterblivet", och vinnaren är: helt stört oanvändbara plastpåsar!
När man handlar så packar mycket riktigt någon ner ens varor i påsar åt en, och det är ju bra, men påsarna är så sjukt kassa (ha! vilken ordskämtare jag är!) att det är helt otroligt. De packar alltid i två påsar åt gången, för de går ALLTID sönder. De är liksom inte av någon riktig plast, utan av någon sort wannabe-plast som prasslar och är helt oduglig. Även papperspåsarna är dåliga (och de packar dubbelpåsar även om de använder papper), men de fyller åminstone sin funktion att bära hem maten i, så de kommer knappt på andra plats bland efterblivna saker. Deras vedervärdiga kaffe måste nog alltid ligga där på minst medaljplats, och ibland bublar någon annan efterbliven sak upp och snor tillfälligt en topplacering. Så, därför får nog papppåsarna hamna längre ner i skalan, kanske plats nummer 4, just utanför prispallen...
I alla fall, plastpåsarna. De är små, odugliga, prasslar, är ivägen och slutar plötsligt att vara små när man använt klart dem och ska förvara dem. Säkert samma upphovsman som den till människans blindtarm. Minst.
Nåja. Jenny Wilson rockar lika bra på amerikanska högtalare som svenska, så nu ska jag lyssna lite innan jag tar och knyter mig.
1) De pratar engelska här. Låter kanske som en själklarhet och inget som är så kul, men det är faktiskt skojjigt. För det första har engelskan fler ord, så man kan liksom uttrycka mer exakt vad det är man vill säga utan att ta till långa förklaringar och utsvävningar (och tro det eller ej så kan även jag uppskatta detta). Man kan liksom låta fräsigare med färre ord på engelska, det blir lite mer slagkraft. Språket verkar mera flexibelt än svenskan, och det finns större utrymme för att använda nya ord och uttryck, eller till och med komma på egna. Dessutom är amerikanarna så pass öppna i sin inställning till saker att det inte finns lika snäva kategorier för hur man kan uttrycka sig som i svenskan. Man kan till exempel vara korrekt och professionell på många olika sätt, och likaså trevlig mot en bekant på många olika sätt. Kanske inte framgår så tydligt vad jag menar om man inte själv varit med om det och tänkt på det, men jag upplever det som att det finns fler variationer i sätt att utrycka sig i olika situationer som är lika ok, när det i svenskan kanske bara finns ett eller två sätt.
2) De har lukt-tvål på alla toaletter. Synd om alla allergiker, kul för mig som får lukta gott istället för sjukhus om händerna!
3) Ska jag våga nämna det? ja.. jag vågar: VÄDRET. (sen säger jag inget mer.. hi hi.. eller är det nu jag ta upp att jag låg ute i trädgården på en filt i solen och läste en bok i söndags? nää..det är för taskigt. Jag låter bli..)
4) Lyxiga magasin. De har så många fler specialinriktade tidningar att välja på, och de känns ofta väldigt lyxiga utan att vara så himla dyra. Tex har jag hittat ett som heter "diabetic living" som har massor med recept på god mat, och bilderna är hur läckra som helst. Annars när det ska var diabetikeranpassat så brukar inte direkt layout vara något som man spenderat tid och energi på. Kul att se något annat här!
5) Någon packar ner ens saker i påsar när man handlar. Man behöver inte stå där och känna sig stressad för att kassörskan är så himla snabb på att slå in nästa kunds varor innan man själv ens hunnit tänka mjölkförpackning, utan det finns en packare som ser till att det bara är för den som handlar att betala och sedan plocka upp sina färdigpackade påsar. Dessutom frågar de ofta ifall Mrs Kronfalt (alla verkar tro att jag är gift. David på Bancroft refererar alltid till Jens som "your husband". Det tar mig ett par sekunder innan jag fattar vem han snackar om, varje gång ) behöver hjälp med att bära ut sakerna till bilen. Jag brukar bara tacka nej, och inte tillägga att jag kör en Peugeot mountainbike (det är faktistk en Peugeot) och att det skulle vara svårt för dem att hjälpa mig att lägga mina påsar i det icke-existerande bagaget...
Och på tal om att handla har jag denna veckan korat en ny vinnare i den trots allt ständigt närvarande kategorin "därför är USA så efterblivet", och vinnaren är: helt stört oanvändbara plastpåsar!
När man handlar så packar mycket riktigt någon ner ens varor i påsar åt en, och det är ju bra, men påsarna är så sjukt kassa (ha! vilken ordskämtare jag är!) att det är helt otroligt. De packar alltid i två påsar åt gången, för de går ALLTID sönder. De är liksom inte av någon riktig plast, utan av någon sort wannabe-plast som prasslar och är helt oduglig. Även papperspåsarna är dåliga (och de packar dubbelpåsar även om de använder papper), men de fyller åminstone sin funktion att bära hem maten i, så de kommer knappt på andra plats bland efterblivna saker. Deras vedervärdiga kaffe måste nog alltid ligga där på minst medaljplats, och ibland bublar någon annan efterbliven sak upp och snor tillfälligt en topplacering. Så, därför får nog papppåsarna hamna längre ner i skalan, kanske plats nummer 4, just utanför prispallen...
I alla fall, plastpåsarna. De är små, odugliga, prasslar, är ivägen och slutar plötsligt att vara små när man använt klart dem och ska förvara dem. Säkert samma upphovsman som den till människans blindtarm. Minst.
Nåja. Jenny Wilson rockar lika bra på amerikanska högtalare som svenska, så nu ska jag lyssna lite innan jag tar och knyter mig.
posted by Eva at 9:34 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home